Ofelia spänner sig

”Varför gör du sådär? Viftar med händerna?”

Ofelia kommer av sig och sänker armarna. Låter dem falla ner i knät, där de känns tunga och tråkiga. Hon har ingenting att göra med dem. För trettio sekunder sen var de uppe i luften med fingrarna spretande och varenda muskel på helspänn, men nu har hon blivit tillfrågad om varför hon gör sådär igen, och hon har ingen aning. Det känns konstigt att inte spänna sig, som om hon aktivt måste anstränga sig för att inte göra det.

”Jag vet inte,” svarar hon ärligt, för hon är nio år. ”Jag bara gör det ibland när jag är glad.”

Hennes händer känns som antenner för kosmisk energi. Det kittlar i dem. Att spänna sig så hårt att hela kroppen skakar gör så att kittlandet försvinner, och när hon är väldigt glad eller stolt så kittlar det ännu mer. Hon lägger inte märke till att hon gör det, men andra gör ju det.

När hon är tonåring är hon övertygad om att det är magi som hon kan kanalisera, men hon lär sig aldrig tricket riktigt. Det börjar störa henne lite att hon viftar med händerna ovanför huvudet och grimaserar medan hon spänner sig. Det ser konstigt ut. Klasskompisarna är väl vana kanske, men Ofelia arbetar bort att vifta medan hon spänner sig i alla fall. Eller så växer hon ifrån just det. Hon har inget minne av att vifta i högstadiet.

Hon blir äldre och äldre. Hon vet fortfarande inte varför hon spänner sig. Hon utvecklar lite olika varianter för olika typer av glädje. I sociala sammanhang, när hon sitter tyst och känner kärlek och frid, då har hon armarna korsade och axlarna något uppdragna. Spänningen syns som darrningar, mest i händerna som formar vibrerande knytnävar mot armvecken.

”Det ser lite trevligt ut,” säger Ofelias kusin. ”Man vet liksom att du trivs. Man behöver inte fråga.”

”Som en katt som spinner,” ler Ofelia. ”Så kan man tänka på det.”

När hon sitter framför datorn och arbetar med en text som hon känner går bra sitter hon ofta med händerna ihopflätade som i intensiv bön. De trycker så hårt om varandra att hon lämnar tydliga märken mellan knogarna av andra handens fingrar.

Hon är ute ur gymnasiet när hon diagnosticeras, till slut, med Aspergers syndrom och andas ut lite grand eftersom det känns väldigt skönt att kunna sätta ord på det där obestämda som inte riktigt stämmer med henne. Ofelia kan inte riktigt hantera det ännu, men det kommer.

Och sen en dag när hon småsurfar kommer hon på, shit hon stimmar ju! Det är ju det hon gör! Det är ju det hon alltid har gjort! Hon ger sig själv en high-five i rena förtjusningen. Och spänner sig lite också, bara för att.

Advertisements

One thought on “Ofelia spänner sig

  1. Sara says:

    En post jag inte kan låta bli att kommentera – vilket man lätt skulle kunna skämta om givet hur ofta jag inte låter bli att kommentera Ofelia, men låt oss inte skämta för jag tänkte (försöka) vara lite allvarlig. Brukar ju kommentera ur ett författarperspektiv, bubbla förtjust över fina formuleringar. Och såna finns i den här posten också, inte tu tal om det. (Säger bara – sista två meningarna.) Men idag blev jag tagen av ämnet. Aspergers! Det här är andra gången jag blir varse att någon som har en återkommande roll i min vardag bär på just den diagnosen. Första gången var det mycket närstående och ledde till intensiv kunskapsinhämtning. Vilket gör att jag nu, när jag läser dagens post, inte kan låta bli att ge Ofelia ett kvitto. Läst, förstått, gillat. Och tack för en ny glosa – stimma hade jag missat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s