Ofelia och Lisa

Ofelia är sex eller sju år och ska gå på Tomelilla Sommarland med familjen. Det ska bli en underbar, solig dag, men Ofelia kommer inte minnas den i detalj. Den enda minnesbilden hon har är en liten promenadväg, inte asfalterad, som går längs en sjö, med en stor gunga som man kan åka. En oavancerad attraktion, men ganska trevlig. Ofelia åker den med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och en växande oro i magen. Hon kan inte riktigt slappna av. På stranden väntar ett stort problem.

Med sig in på Sommarland hade hon Lisa. Lisa är en en docka, men det är inte vilken docka som helst. Det är Ofelias dotter, som hon älskar över allt annat. Som hon skulle rädda ur ett brinnande hus. Som sover i hennes säng varje natt. Vars korta, lockiga hår luktar tröstande och vars hårda plastfingrar petar Ofelia i nyckelbenet, men det gör ingenting. Lisa har en mjuk kropp och plastarmar och ben. Hon är en blunddocka. Hon ler som Mona Lisa. Hon har en ljusblå klänning med vita prickar som passar henne perfekt, men hon har en finklänning också. Och en varm kappa när det är kallt ute. Och hon har en egen sovplats vid Ofelias huvudkudde.

Innan han blev förälder hade Ofelias pappa sagt att de skulle ha dubbletter av allting. Ifall det där som inte fick hända hände, att det mest älskade kom bort. Då skulle det kunna ersättas. Ofelias pappa var emot att Lisa kom med in på Sommarland. Men det är klart att hon skulle med. Klart att Lisa skulle få åka karusell och ha det trevligt. Vad för mor skulle Ofelia vara annars?

Dagen börjar närma sig sitt slut. Det är möjligt att Ofelia gjort sig illa vid något tillfälle, för hon är inte på så bra humör som hon skulle kunnat vara. Hela sällskapet har en skrinda som de drar väskorna på och Ofelia har lagt Lisa på skrindan. Dels för att den ser kul ut att åka på, dels för att Ofelia börjar tröttna på att bära henne. Så går lite tid, och sedan tittar Ofelia på skrindan…

Lisa är inte där.

Ofelia frågar var hon har tagit vägen. Ingen vet. Pappa springer tillbaka längs vägen för att leta och Ofelia sätts på gungan över sjön för att fördriva tiden. Alla är säkra på att de ska återfinna Lisa. Om hon inte finns längs vägen så finns hon säkert på hittegodsavdelningen. Ofelia låter sig tröstas av det, men paniken börjar stiga.

Det finns ingen Lisa på hittegodsavdelningen. Hon finns ingenstans. De är tvungna att åka hem utan henne, men Ofelias föräldrar är i telefon med Tomelilla Sommarland flera gånger för att försöka hitta henne.

Ofelia gråter, gråter, gråter i flera dagar. Det är den största sorg hon någonsin upplevt, i många år är det den värsta dagen i hennes liv.

Gör det ont?” frågar farmor med Ofelia i knät.

Ja,” svarar Ofelia. ”Mest gör det ont där kärleken sitter.”

I månader, i år kan det hända att Ofelia kommer på sin sorg när hon ska sova och hon snyftar in i kudden. Ibland hör hennes föräldrar och kommer och tröstar, men ibland är hon ensam med det. Hon fäster sig aldrig vid något annat på samma sätt. Nya dockor köps, men det är inte samma sak.

Hon ser aldrig Lisa igen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s