Ofelia och den huvudlösa kvinnan

Det står en huvudlös kvinna vid Ofelias säng.

Ofelia vet detta eftersom hon såg henne dansa förut, en skimrande ljusblå gestalt som rörde sig som om under vatten, med blod sakta svävande ut ur halsen. Brottsytan var helt slät och övervuxen med hud, som om det aldrig suttit ett huvud där.

Nu står hon vid Ofelias säng och ber Ofelia titta på henne. Bara vända på sig och titta på henne. Hon har Ofelias mammas röst.

”Lovar du att ha ett huvud om jag vänder mig om?” frågar Ofelia, som inte kan röra sig men åtminstone har huvudet gömd under täcket och ögonen ordentligt stängda.

”Ja då, jag lovar,” säger den huvudlösa kvinnan.

Men Ofelia är misstänksam. ”Vad var det du skulle lova?”

”Åh… Det har jag glömt.” Den huvudlösa kvinnan fnissar. ”Det var nog inget viktigt. Vänd dig om.”

Ofelia försöker låtsas som om hon inte är där, som om hon kan tvinga sig ur den här mardrömmen. Hon nyper sig själv hårt i armen och hoppas det ska räcka, och det verkar nästan som om det har gjort det när hon känner ett hårt pekfinger i ryggslutet.

”Jag är fortfarande här…”

Borde hon bara vända sig om? Få det överstökat? Nej, något fruktansvärt kommer hända om hon gör det. Dessutom är hon så väldigt tung, så omöjlig att röra på… Hon måste ligga såhär tills morgonen kommer. Och kvinnan låter henne inte sova.

Det är en snarkning som väcker henne. Fitzwilliams snarkning. Han har hamnat på rygg igen. Ofelia ligger i samma position som hon gjorde i drömmen men täcket är inte över hennes ögon och hon känner inte någon annan närvaro i rummet förutom Fitzwilliam.

Hon är fortfarande sömnig, men den huvudlösa kvinnan väntar fortfarande på henne. Hon måste hålla sig vaken en liten stund till. Tänka på annat. Rena huvudet. Inte fylla i fler detaljer om kvinnan eller tänka ut en hel spökhistoria om henne. Inte tänka att hon kanske höll huvudet i en hand och att det var så hon fortfarande kunde prata. Inte fokusera igen och igen på den spöklika dansen. Inte få för sig att den huvudlösa kvinnan gett sig på Fitzwilliam nu och att Ofelia kommer märka att han har fått huvudet avhugget under natten.

Fast nej, han snarkar ju. Han har lagt armen om Ofelia. Hon kramar den och sneglar åt höger. Hans huvud verkar onekligen sitta på plats, med lockar och bitvänlig näsa och allt.

Till slut somnar hon faktiskt om, och drömmer om just ingenting.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s