Ofelia i november

Det är något särskilt med november. Det verkar som om det är då Ofelia börjar med nya projekt, då förändring börjar hända oavsett om hon planerar det eller ej. Boken hon arbetar på började i november för flera år sedan. Jobbet hon har nu började i november förra året, och det verkar ta slut i november detta år. Det känns okej. Hon är redo att gå vidare. Så länge hon planerar i förväg och inte hamnar i någon slags koma bara för att hon inte har något att göra så kommer hon att klara sig bra. Hon har en plan och tänker hålla sig till den, för om hon halkar till och missar så kommer skulder gnaga i magen tills hon mår illa. Men nu är hon hoppfull.

Hon trivs alltid bäst när mörkret återkommer. Det är enkelt att sitta vid datorn och skriva då, när alla distraktioner utanför fönstret täcks av svart sammet. Sommaren är varm och svettig och obekväm, men november är sval och behaglig, och höstlöven är förunderligt vackra. Tänk att hon glömmer det varje år. Hur vackert det är.

November var alltid en nedräkning när Ofelia var liten. En nedräkning till en nedräkning, skulle man kunna säga, då första december innebar första luckan i julkalendern och den ljuva väntan på julafton verkligen kunde börja på allvar. November innebär att hela världen tar ett djupt andetag och börjar tända ljus. Visst att affärer redan har börjat sälja julpynt och lussebullar och julmust, men det är affärer och inte riktiga människor. Snart kommer julpyntet komma upp på riktigt, med alla ljusslingor.

Och så är det Micke. Som dog i november. Det blir en månad av att komma ihåg också, att det var såhär det var dagen då hon fick veta. Var det november sista gången hon träffade honom? Ja, det var bara ett par veckor innan han dog, så det var nog det. Han låg på sjukhus då. Ofelia köpte cigaretter åt honom, första och enda gången hon köpt cigaretter. Han hade bett henne, och eftersom det var Micke så gjorde hon det även om hon kände sig lite smutsig. Men han var tacksam. De satt och pratade på avdelningen. Hon kommer inte ihåg vad de pratade om. Hon kommer inte ihåg om han var glad eller ledsen. Hon minns nästan ingenting av det sista mötet, förutom cigaretterna och att tändaren i mötesrummet var fastkedjad med en väldigt kort kedja, för att ingen skulle kunna hänga sig i den. Hela mötet är i en förseglad bubbla någonstans i historien, där de två sitter och pratar om något, vad som helst. Det kanske inte är så viktigt. Ofelia har fler minnen.

Det är meningen att man ska tända ljus och minnas de döda. Allhelgona var ju alldeles nyss, men Ofelia åkte inte till graven. Det borde hon göra. Hon borde försöka ha någon form av rutin där, hälsa på, men hon var alltid dålig på att höra av sig. Dessutom behöver hon inte stå vid en gravsten för att komma ihåg Micke.

Det behöver inte ens vara november.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s