Berättelsen om Ofelia

Det bästa Ofelia vet är berättelser. Berättelser följer regler, de vet vad de håller på med.  Det här är den kortaste och enklaste berättelsen.

Någon klättrar upp i ett träd. Andra kastar saker på hen och gör hen illa. Personen kommer ner igen, nu en annan person än hen var från början.

Ofelia skulle vilja rama in det och sätta upp det på väggen.

Det är den klassiska hjältesagan. Lämna den trygga omvärlden och flytta till en ny miljö. Gå igenom ett visst mått av lidande. Kom hem igen. Mycket i berättelsen ligger i hemkomsten och att finna att man är en annan person nu. Att ingenting riktigt kan bli detsamma.

Och det finns tusen varianter. Man kan bli jagad upp i trädet, man kan välja att klättra själv, man kan tvingas eller önska se världen eller hoppas på att en skatt är gömd där eller tycka att frukten verkar frestande. Det kanske är något man själv hoppas på att göra eller något någon annan förväntar sig av en. Lidandet i trädet kan bero på själva klättrandet, hur mycket packning man bär på, vad för varelser man träffar. Det kan vara ens egna tvivel på vad man gör. Det kan vara folk som fortfarande står nere på marken och deras reaktioner på att någon vågar sig upp i trädet. Man kan skada sig i trädet. Man kan falla ner. Man kan välja att klättra ner. Man kan till och med göra ett snyggt hopp och hamna i en ascool three-point landing på marken, för lidandet man gick igenom har transformerat en till en person som är kapabel till såna saker. Man har lärt sig saker i trädet. Man är inte längre naiv eller okunnig.

Ofelia sitter fortfarande i trädet. Hon är inte ens särskilt högt upp. Hon klättrar långsammare än andra eftersom hon ständigt blir distraherad, och sen drömmer hon om att sitta högst upp i kronan och blicka ut över världen. Hon inbillar sig att utsikten kommer innebära någon slags tillfredsställelse. Hon jämför sig nervöst med andra i hennes ålder som började resan tidigare och försöker lista ut var någonstans i trädet de befinner sig, trots att hon vet vilken dålig idé det är.

Men hur gammal var den där personen när de hade nått den grenen? undrar hon osäkert. Borde jag vara högre upp? Är det så att jag sitter fast, eller är jag där jag borde vara?

Om hon inte passar sig kanske hon råkar såga av grenen hon sitter på. Eller så sträcker hon sig efter något hon inte riktigt når och tappar greppet. Skulle det ens vara en så stor grej om hon föll? Har hon kommit så långt att landningen skulle skada henne eller skulle hon kunna resa sig direkt? Hur länge skulle det göra ont?

Har hon lidit i trädet? Visst att saker har hänt. Visst har hon sett andra falla. Men kan hon tillräckligt för att känna att hon mognat? Är hon bättre än hon var? Hon är inte särskilt högt upp, det är knappt att hon har lämnat marken. Om hon dinglar med benen och sträcker ut tårna ordentligt kan hon nästan nudda vid den. Är hon feg som inte vågar sträcka sig längre eller är det bäst att vara försiktig?

Kan hon inte bara sitta och gunga istället?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s