Ofelia dödar sina älsklingar

Det gröna har knappt lämnat träden, men Ofelias huvud är fullt av pumpalyktor mitt i mörkret, förmultnande löv, varma drycker i stora muggar, tunga veteax och ymnighetshorn som sväller av överflöd. Hon tänker på gudar och gudinnor, på berättelser om hur sommarn försvinner, på blodsoffer och mogen frukt. Hon tänker på det annalkande mörkret och när skiljeväggen mellan vår värld och andevärlden är som tunnast.

Det är temat till en pågående novelltävling som Ofelia sitter och funderar över. Hon skrev en scen men det sveptes ut i något annat. En dialog hon faktiskt tycker mycket om, som känns drömlik och intensiv, hon kan kännas blodsmaken i munnen och känner hur orden har en rytm som låter som dikt i hennes huvud, men det funkar inte. Det är en helt annan känsla än den tidigare scenen. Novellen känns inte som något sammanhängande och hon måste stryka hälften av vad hon skrivit. Börja om från början, börja om på nytt… Hon har blivit bättre på det.

Uttrycket ”kill your darlings” betyder att man inte får bli för fäst vid detaljer. Det innebär inte nödvändigtvis att man måste gå igenom allting och stryka allt man älskar, för att det automatiskt är dåligt. Det handlar bara om att inse när en idé är så älskad att resten av historien måste omarbetas för att passa den, och att det ändå inte fungerar. Idén har blivit en tyngd i rutnätet som är berättelsens universum. Den förvanskar helheten. Det är då den måste strykas, för att berättelsen ska kunna växa tillbaka till det den ska vara.

”Blodsoffer,” mumlar Ofelia på väg hem från jobbet. ”Skördetid. Att klara sig över vintern. Att be om solens återkomst. Saft och sylt. Konservering. Vildhavre. Som man sår får man skörda. He will provide for us.”

Novellen är en blixtförälskelse mellan längre projekt. Den har ett utgångsdatum. Ofelia har bara några sidor på sig att måla i breda blyertsstreck och teckna en hel värld. Det skulle vara så trevligt att vinna. Det skulle vara så trevligt att ens vara med och tävla. Hon måste tygla idén, får inte låta den sväva iväg till något annat.

”Ett träd, en bönstängel. Nej, hans kropp är en fruktträdgård, vi ska inte gå hungriga…”

Hon viskar ord som om hon övade på en läxa. Prövar smaken. Låter rötter leta sig fram till ett bultande hjärta.

Vi går mot mörkare tider, så låt berättelserna bli mörkare. Låt orden smaka fuktiga löv. Låt solen sluta värma oss. Lägg det vi älskar på altare och hoppas det återvänder till oss, sprid halva idéer över döda rosor och hoppas de blommar till våren.

Allt kan användas igen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s