Ofelias brustna hjärta

Ofelia har arbetat med det nya projektet i lite över en vecka när något helt förutsägbart sker. Hon begår misstaget att läsa hur det faktiskt går till att bli ”upptäckt.” Och hon visste att det skulle bli såhär, att hon skulle krascha, att luften skulle gå ur henne, men hon kunde ändå inte riktigt förutse hur hårt det skulle påverka henne.

Vad är poängen? skriver hon till Petrova, med tårarna ständigt rinnande. Det kommer ändå inte hända. Vem tror jag att jag är egentligen? Varför skulle någon lyssna på mig? Varför skulle någon på BBC vilja ge mig en budget?

Du är manusförfattare, inte ekonom, svarar Petrova. Du behöver inte oroa dig för budgeten.

Medan hon gråter söker Ofelia febrilt efter något alls, bara en liten smula, som skulle kunna förvandlas till hopp. Det finns ingenting. Det finns förtvivlan efter förtvivlan. Det finns ”vi söker inte manus skrivna av icke-Brittiska invånare.”

Du har inte misslyckats bara för att du bor i ett annat land, säger Petrova och skickar kärleksfulla vibbar, den virtuella motsvarigheten till lugnande klapp över ryggen. Du har en väldigt negativ inställning. Du skulle kunna börja i den här änden istället, vända dig till svenska bolag? Brittisk TV köper in skandinaviska serier hela tiden.

Hon säger fortfarande inte vad Ofelia vill höra, vad hon törstar efter. För just det ja, det är ju inte så det fungerar. Just det ja, livet är oresonligt svårt. Just det ja, man måste börja med kontakter och nätverk, som hon är så dålig på, så vad spelar det för roll att idén är stark när hon ändå bara kommer skrika i ett svart hål? Och hon visste ju det, egentligen visste hon ju det.

Vill du att jag ska säga att det är helt hopplöst? frågar Petrova.

Nej, svarar Ofelia. Jag hade hoppats att du skulle ljuga för mig.

Jag tänker inte ljuga.

Jag vet.

Och Petrova säger det som är sant. Att nej, det är inte enkelt. Men om du nu får chansen, är det inte bra att ha en stark idé då, och något förberett? Men du är inte ett misslyckande bara för att du inte är prisbelönad författare än. Det måste få ta tid. Det är alltid bra att färdigställa något utifall att. Du har ju haft roligt när du utvecklat den här idén, eller hur? Då är det inte bortkastat.

Ofelia gråter och gråter, spyr ur sig alla ord och snyter sig och slutar söka efter hål i sanningen. Hon accepterar den istället. Hon har inte så mycket val. Livet är som det är.

Hon var rädd att fantasin skulle tryta så fort hon kom av sig, och att idén skulle ligga och ruttna i ytterligare fyra år innan hon blev taggad att jobba på den igen. Men dagen därpå öppnar hon fortfarande dokumentet och tittar på det, och hon nickar, och hon fortsätter. Hon ser slutet. Verkligheten får inte stå i vägen. Sanningen måste accepteras, men det får inte begränsa hennes drivkraft.

Så Ofelia sitter med projektet igen. Sätter silvertejp runt hjärtat.

Känner hur det bultar.

Advertisements

One thought on “Ofelias brustna hjärta

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s