Ofelia och döden

Det kommer att komma. En dag kommer det ske. Varje dag är ett steg närmare.

Ofelia slår tanken ifrån sig med ett metaforiskt badmintonracket. Hon drar ett djupt andetag. För hon vet. Hon börjar inse.

Det är klart att hon vetat länge, att det här är en sak som är oundviklig. ”Det är en del av livet,” har hon sagt. ”Nej, jag är inte rädd för vad som händer efteråt. Jag har inte sett några bevis för ett liv efter döden. Jag tror inte att det är obehagligt.”

Och hon har menat det. Hon har känt det med varje cell i kroppen, att hon har varit okej med tanken på att allt kommer ta slut.

Men ibland, sent på natten, kan hon inte sova alls. Då stirrar hon ut i mörkret och tänker att döden genomsyrar allt. Och för eller senare kommer den ta alla ifrån henne. Den tanken är så outhärdlig att hon kurar ihop sig runt den skärande smärtan i halsen och försöker tänka på något annat. Smärta utan sår. Sorg utan förlust. Hon kan inte bearbeta de här känslorna, de har ingenstans att ta vägen. Hon fläckar ner kudden med tårar som inte slutar komma.

Det är såhär spelet spelas, det är såhär berättelsen slutar, det är det här priset vi betalar.

Vad skulle vara alternativet? Ett liv utan förändring och utan insatser skulle vara tomt. Hon vet ju det. Men kanske hjärnan inte riktigt kan smälta informationen, eller acceptera den.

Det kanske skulle vara bättre om hon var religiös. Då kunde hon åtminstone trösta sig med tanken på himlen. (Men när Micke dog sa religionen att självmördare hamnade i helvetet. Ofelia förlåter aldrig en gud som skulle tillåta att smärtan fortsatte.) Det är för sent nu. Hon ifrågasätter alldeles för mycket. Även om trösten skulle kännas som en varm fläck i solskenet så skulle hon inte riktigt kunna tro på den. Hon måste kunna hantera det här på hennes eget sätt.

Så hur gör hon då? Det finns en tröst i att veta att saker och ting skulle fortsätta utan henne. Den detaljen är svårt ibland för människor att svälja, för hur skulle de kunna vara ersättliga? Deras eget perspektiv är allt de någonsin vetat om. Tanken på att inte finnas längre känns så märklig, och det gör den ju för Ofelia också. Men samtidigt inte. För det mesta har hon ju inte funnits. För det mesta kommer hon ju inte finnas.

Hon drar ett djupt andetag och sväljer sorgen över alltings förgänglighet. Det här är bättre än alternativet. Hon har mycket kvar att uppleva. Hon behöver inte stressa.

Detta kommer också passera.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s