Ofelias viktigaste fråga

För nästan fem år sedan, när Ofelia precis hade börjat plugga på Internationella arkeologiprogrammet i Visby, satt hon och skrev i ett block medan hon väntade på att lektionen skulle börja. Hon var inte riktigt färdig med Boken än då, så det var den hon satt och arbetade med. Det var en scen som flöt på bra och hon var knappt riktigt medveten om att hon ens satt i klassrummet, för egentligen var hon långt borta. Hennes bänkgranne satt och såg på hur pennan rörde sig, hur skrapet av blyerts mot papper bara fortsatte och fortsatte utan tecken på att sluta.

Sen ställde hon frågan som Ofelia kommer tillbaka till då och då. Hon kan aldrig riktigt avgöra ifall det är en dum fråga eller inte.

”Hur vet du vad du ska skriva?”

Som om det enda sättet att skriva något alls är att skriva av något som redan finns, är hur Ofelia tolkar det första gången hon tänker igenom det. Hon svarar att hon har en plan, att hon vet vad som ska hända. Det verkar tillfredsställa bänkgrannen.

Men hur gjorde hon den planen? Ofelia har inte tänkt så mycket på det förut. Hon bara… bygger runt en grundidé och fortsätter. Berättelsen formas åt ett visst håll eftersom den måste följa regler för berättelser, regler Ofelia känner till för att hon har slukat böcker sen hon var liten. Men det finns egentligen ingen anledning att det måste vara så. Berättelser bryter alltid mot sina egna regler, med varierande framgång. Om berättelsen är stark nog kan den se ut hur som helst.

Faktum är att det finns berättelser överallt. Idéer är aldrig det svåra när man skriver. Ofelia har väl ett dussin eller så i huvudet vilken dag som helst; problemet är alltid att kartlägga, planera och reda ut. Att ta sig tiden att arbeta med idén, att inte bara lägga den åt sidan när det blir tråkigt. Det finns så många idéer, riktigt bra idéer, som Ofelia har tröttnat på eftersom något annat har glittrat så inbjudande. En mening, kanske bara en kort sammanhängande fras, som viskar mellan orden om outforskad potential. En möjlighet, en känsla som måste nålas fast och analyseras innan den kan släppas. Ett ’tänk om…’ som målar upp en scen i färger som Ofelia knappt kan namnge.

Ibland känns det nästan tungt att inte kunna fånga något lika snabbt som berättelsen kräver. Det finns perfekta ord för allting, som ger smak och form. Som Angela Carter, som berättar sagor på nya sätt, vars ord smakar som mörk choklad överdragen av ett stänk krossade körsbär. De känns som att slita ut innanmätet på ett granatäpple och känna saften droppa mellan nedstänkta fingrar. Tillfredsställande men kladdigt, och det kliar. Hur gör hon det? Hur vet hon vad hon ska skriva?

Det måste hända såhär. Det är såhär det går. Sätt de här karaktärerna i den här situationen och det här är det enda möjliga utfallet.

Det är såhär man förutser framtiden.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s