Ofelia och saker som är annorlunda

Skillnaden känns i hela kroppen. Det ser inte rätt ut ens från ovan. Det skiftande ovanför Arlanda, det som bara går i olika nyanser av grönt, med större tovor av träddungar här och där och färre hus med större trädgårdar, det har nu förvandlats till mil efter mil av odlade fält. Ett lapptäcke i gult, grönt och brunt. Här och där ett litet födelsemärke av en större ansamling hus. Inte alls särskilt många träd.

Inte mitt. Gräset är inte mitt. Träden är annorlunda. Jag hör inte hit.

När hon landar känns det fortfarande i kroppen. Vartenda grässtrå känns på något sätt som en främling. Detta är inte hennes land, det är för platt och format av människor. Träden är för ljusa. Hon saknar mörka barr, men i Sherwoodskogen står inte en gran att finna. Det finns få öppna ytor på något vis. Ingenting har lämnats åt naturen. Med så många munnar att mätta har varenda kvadratcentimeter odlats upp och stängslats in.

Byggnaderna är annorlunda. Husen står för nära gatan. Inte som hemma, där stora tomter hör till, där vi gärna har lite avstånd mellan bostaden och vägen. Men städerna här är byggda efter häst-och-vagnvägar. Det finns utrymme för både omätlig skönhet och påträngande fulhet. Så många hus är byggda av rött tegel; det känns som om en hel stad är ett matchande lekset där alla byggnader ser lite likadana ut. Om det finns trädgårdar alls är de små och förkrympta, kanske med en ledsen blomkruka eller förkastade leksaker i färgglad plast.

Brittiska hus är dåligt isolerade, så många har heltäckningsmattor för att det inte ska vina in kallt över golven. Det finns så många berömda hus också; runt varje krök ligger herrgårdar som tillhört poeter, forskare, upptäcktsresande, författare. Så många är upprustade museum nu, värda att vara stolta över och ivrigt runtvisade av lokala experter med särskilda ljus i ögonen. Här är Lord Byrons sovkammare. Här spelades en version av Stolthet och fördom in. Här föddes Isaac Newton. De har gjort så mycket, britterna.

Maten är förkastlig, ofta smaklös. Jamie Oliver och Nigella kan inte rädda den allmänna uppfattningen av brittisk matlagning. Men pajerna är väldigt goda, där blir Ofelia nästan lyrisk av lycka. Chokladen är fin men det finns för mycket godis. Godishylla i varje affär, till och med bokhandlar och apotek. Ofelia köper Cadburys som smälter i väskan.

Tunnelbanan i London snirklar sig så djupt ner under jorden att luften står stilla och blir kvav. Det finns stora industriella fläktar utplacerade här och var, men brisen kan inte ta sig runt alla krökar och hörn. Upp för en trappa, sedan genom en tunnel, nerför en trappa, följ skyltarna till en annan linje. Tågen kommer ofta, för det måste de göra. Hur är det att resa här om man har klaustrofobi? Det är värre än något flygplan. Bäst att inte tänka på det. Bäst att låtsas som att man snart kommer vara ute.

Det är så mycket folk. Överallt finns det folk. Första gången Ofelia gick på Oxford Street kunde hon inte ens tro att det fanns så mycket folk i världen. Alla trängs. Alla sängar är lite för korta. Båsdörrarna in till toaletter går inåt (inåt!) så att man måste krångla sig förbi en kantig dörr för att ta sig ut igen. Allting handlar om att spara in på plats. Effektivisera. De smörjer vartenda ord med ”please” och ”thank you” så till och med kommunikationen går snabbare.

I elva dagar får Ofelia snitsla ut en plats åt sig själv. Öva på att hantera en kultur som inte borde vara så annorlunda men där detaljerna kan kännas enormt främmande. De har samma befolkningsmängd i sin huvudstad som vi har i hela vårt land. Den lilla ön bågnar under trycket. Det känns inte som om det finns någon plätt man kan stå på utan att se ett spår av mänskligheten.

När hon kommer hem känns det som hon kan andas ut ordentligt för första gången på evigheter.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s