Novell: Vreden

Vi har alla olika ursprung. Vi har alla olika vrede.

Det tar inte lång tid att gå från mitt arbete – också känt som mitt hem – till mitt favoritfik. Jag kan hantera smärtan för koffeinets skull och dessutom är jag så van vid hur blodet samlas i mina steg att jag knappt känner av det längre. Sen jag kom på tricket att fodra mina skor med bindor har rengöringen åtminstone blivit enklare.

Stället luktar vanligtvis som kanelbullar och kaffe, men efter skuren tidigare idag ligger förnimmelsen av sakta torkande bomull över besökare och personal. Det är inte helt obehagligt. Jag står där i kön och lyssnar på den intetsägande musiken i högtalarna – skivan är till salu i kassan för 120 spänn – och funderar på min beställning. Jag brukar aldrig ta samma sak två gånger. Starbucks har 87 000 olika smakkombinationer, och jag har bara en evighet på mig att prova alla.

Kvinnan framför mig beställer en Skinny Caramel Latte och sen är det min tur. Jag tar ett par steg framåt – blödde jag precis igenom? Fan – och kastar en snabb blick på baristans namnskylt. Benjamin. Han måste vara ny. Jag känner igen alla baristor här. Sedan tittar jag upp och mitt låtsasleende stelnar, för det ansiktet känner jag. Mannen det tillhörde första gången jag såg det är död sedan många år. Det måste han vara. Människor lever inte så länge. Men ansiktet, kära Gud, det ansiktet är precis samma.

Han väntar sig att jag ska tala. Och ja, jag har glömt att jag har en röst. Förra gången jag såg honom hade jag bytt bort den, offrat den på mina nyvunna bens altare. Hade jag ens tvekat? Nej, jag hade varit ung.

”Hej hej!” ler han.

”Hej,” svarar jag.

Jag är under vatten. Av någon anledning kan jag inte andas.

”Vet du vad du vill ha?” frågar han.

Jag svarar med min vanliga beställning. ”Jag vill ha din favorit. Att ta med.”

Medan han vänder sig om och börjar göra i ordning kaffet så försöker jag få ordning på mig själv. Han ser bara ut lite som honom, det är allt. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat någon med det ansiktet förut. Människor brukar se likadana ut efter ett tag. Dessutom betyder det ingenting. Jag är inte samma person som jag brukade vara.

Kaffedrinken han gör är söt och gräddig, med kolasås på toppen. Det passar honom. När jag ser på hans oskyldiga ansikte med de stora mörka ögonen så kan jag absolut se att han skulle välja detta. Han ser också väldigt ung ut. Jag minns honom som äldre, en sjöfarande prins med valkar i händerna och en vilt och lyckligt skratt. Någon som hade sett världen. Någon jag kunde avundas.

Jag tar en inslagen ost-och-skinkmacka också. Borde äta något. Baristan Benjamin ställer ner kaffet på bardisken och jag betalar honom. Vi utbyter inte många ord, bara det nödvändigaste. Plötsligt kan jag inte komma därifrån snabbt nog.

Jag smakar inte på kaffet förrän jag är på andra sidan gatan. Det smakar bara kola, med ett skarpt sting av tårar, och jag måste blinka bort mina egna medan jag slänger hela pappersmuggen i soptunnan och förbannar det faktum att jag kommer behöva gå tillbaka.

Så en djupt känslomässig kris och jag har inte ens ätit frukost än. Det kommer bli en bra dag det här.

Byggnaden på andra sidan gatan från cafét är tungt och fyrkantigt, ett enormt cementblock med en skylt på fasaden som säger att de här lokalerna hyrs av GFGM Security. På vår hemsida står det att vi är tränade proffs, med fokus inte bara på kändisar i behov av skydd utan även helt vanliga människor. Om polisen inte kan offra manskapet så finns vi där. Vi smälter in. Ibland är det nästan som om vi inte alls är där. Men vi håller ett öga på dig. När du behöver oss, och bara när du behöver oss, så kommer vi kliva fram.

Vi bryr oss väldigt mycket om dig. Till och med när det känns som om ingen annan gör det.

Jag träder in och tar tar av mig skorna i samma sekund som dörren stängs efter mig. Nästan omedelbart höjer jag mig i luften och känner hur smärtan försvinner då jag svävar över rakbladsvassa, osynliga knivar.

Längre ner i korridoren finns mötesrummet. Det används ofta och är fullt av nersuttna soffor som alla är vända mot en tom skärm på väggen. Ständigt droppande kaffeapparater. Tystnad.

Lise sitter med en låda munkar och avnjuter dem en i taget, fortfarande så stilla lycklig över att ha mat som hon inte ens behöver äta. Jag kan fortfarande se benen under hennes utsträckta, bleka hud. Hon har alltid handskar på sig för att värma sina iskalla händer.

Vi har alla olika urpsrung. Vi har alla vår tysta, brinnande vrede.

”Du ser eftertänksam ut,” säger hon.

Jag nickar åt det men sätter mig inte ner bredvid henne. Mina fötter skulle nudda golvet då.

”Och du har inget kaffe heller,” tillägger hon. ”Vad hände?”

”Komplicerat.” Jag häller upp en kopp från kaffeapparaten, tar en slurk och grimaserar. Kaffe borde inte vara surt. ”Jag såg ett ansikte.”

Hon är tyst en sekund. ”Din far?”

”Nej.”

”Sjöhäxan?”

”Prinsen.”

Lise lägger ner sin halvätna munk. Torkar florsocker från munnen. ”Okej. Det har aldrig hänt förut, eller hur?”

”Nej. Aldrig honom. Alla andra. Varenda en av mina systrar och min mormor, men aldrig honom.”

”Det är ju förvånande. Rent statistiskt borde du ha stött på honom ett halvdussin gånger vid det här laget.”

”Jag måste haft tur. Men inte längre. Han är den nya baristan tvärsöver gatan.”

”Vilket förklarar kaffet.”

”Hans favorit har havssalt i sig.”

Lise rycker till. ”Som om det inte var illa nog… Så hur ser han ut?”

Jag suckar. ”Ung. Naiv. Knappt tjugo. Jag minns honom som mycket äldre.”

”Jag minns min farmor som uråldrig. Men kvinnan jag sprang på med hennes ansikte var på väg till tennishallen. Minnen kan luras.”

”Och de kan få oss att falla tillbaka i gamla mönster.”

Jag ger uttryck åt den tanken innan jag riktigt hinner reflektera över den. Lise ser skeptisk ut.

”Är du rädd att förlora rösten igen?”

”Han var skälet till överenskommelsen.”

”Du skulle ha gjort det ändå. Han var bara ett skäl till. Du ville gå på land.” Hon betraktar mig. ”Jag var mer orolig när det var häxan du såg.”

Jag dricker mer kaffe. Gör en till grimas.

”Hon borde egentligen vara en av oss,” säger jag.

”Det håller jag med om. Men känner du att du kommer byta bort något annat för hans skull?”

Jag tänker över det. Jag lyssnar till mitt hjärtas slöa slag. Konstant. Stadigt.

”Nej,” svarar jag. ”Jag är inte densamma.”

”Precis.” Hon klappar mig på benet. ”Så bry dig inte om det, Margarethe. Det är bara en pojke.”

”Just det.”

Jag berättar inte om min önskan att se honom igen. Det är bara ett eko av länge sedan glömda känslor. Men jag behöver inte offra något den här gången, eller hur? Jag behöver bara gå över gatan. Men han kan ju vara upptagen. Skulle inte vara första gången jag är helt åt helvete fel där.

Men det spelar ingen roll. Det finns alltid något att göra.

Vi behöver inte vänta länge innan de andra gör oss sällskap. De blinda systrarna dyker upp; de leder varandra till soffan med lika försiktiga kliv som mina egna. De rör sig som en och väljer båda att dricka hett vatten med citron. De talar inte.

Belinda sätter sig ner och sträcker sig omedelbart efter en munk. Lise häller upp varm choklad åt henne. Vår yngsta medlem blåser på det innan hon dricker och bränner tungan ändå. Hon sticker ut den mellan två blodröda läppar och ställer ner muggen på bordet.

När Rubie kommer nerför trapporna går hon genast för att se ifall det finns ordentlig mat. Hon rynkar på näsan när hon ser sötsakerna och jag slänger åt henne min oöppnade smörgås. Hon plockar bort skinkan och äter den, men lämnar resten av mackan orörd.

Vår sista medlem är sen i starten. Hennes ansikte är urholkat och underskönt och skrämmande när hon sveper nerför trapporna i en fantastisk rosa silkesmorgonrock. Hennes fingernaglar är nerbitna till roten. Hon har svårt att sova nu.

De är GFGM Security. Den regionala förgreningen alltså. Det finns många av oss.

Jag äter den nu betydligt mindre intressanta ostsmörgåsen och har precis sköljt ner den med det sista av kaffet när larmet går och skärmen framför oss blir vit istället för svart. Ett ögonblick senare dyker en gammal kvinnas ansikte upp på den. Hennes hår är ett moln runt henne och kröner henne med spunnet silver. Hon ler åt oss allihop.

”Hallå döttrar,” flöjtar hon.

”Hallå, Gammelmor,” svarar vi.

”Det är så underbart att se er alla… Äter ni ordentligt?” Hon ger Lise en särskild blick, och Lise tar genast en munk till. ”Så ja, det var bättre… Jag har ett väldigt speciellt uppdrag till er idag.”

Vi sneglar på varandra. Gammelmors speciella uppdrag är ofta… gammeldags. Ingen av oss är särskilt förtjust i nostalgi.

”Det är en klassiker,” fortsätter Gammelmor. ”En av mina personliga favoriter.”

Hennes ansikte försvinner från skärmen och ersatts av ett fotografi. Det föreställer en ung svarthårig kvinna med glittrande blå och uttrycksfulla ögon under mörka ögonfransar. Hon ler mot kameran. Renhet och sanning skiner i varje anletsdrag. Ett ömtåligt barn, uppfostrat i dygden av att ständigt sträva efter perfektion i allt hon tar sig för. Hon är enkelt klädd, i vitt.

”Det här är Yvonne,” säger Gammelmor. ”Hon är en av våra gudbarn… Hon har ett mäktigt öde.”

Det behöver hon inte berätta för mig… Jag känner redan till det. Även om jag inte hade känt igen den unga kvinnans ansikte hade jag kunnat se det på henne. Men senast jag såg henne låg hon och sov. Hennes huvud vilade på bröstet hos pojken jag älskade. Han viskade hennes namn i sömnen.

”Margarethe? Hon är din.”

Det är klart jag visste det. Det är klart att det måste vara jag.

”Varför?” frågar jag. ”Hon har inte haft en svår dag i sitt liv. Hon behöver ingen god fe.”

”Inte just nu, kanske. Men tids nog. Hon har en själsfrände. Ett livs stora kärlek som har ekat igenom generationer.”

Och det är klart att hon har det. Hon har ögonen hos någon som kommer att få allt. Hon kommer att förtjäna allt. En blick på hennes ansikte och du vet att hennes hjärta är fullt av kärlek och att hon aldrig har önskat sig något.

Kan hon älska i svåra tider? vill jag fråga. Kan hon älska när det inte är lätt, kan hon vara trogen när frestelsen slår rot? Kan hon offra utan att vänta sig en belöning? Kan hon acceptera förlust?

Jag ser mig omkring. De blinda systrarna säger ingenting. De håller varandras hand i tyst överenskommelse. Vad skulle det tjäna till att säga emot? Det är vår uppgift att lyda. Saker är som de är. Vissa ges en god fe. Andra stympar sig själva för en chans till lycka. Jag kastar en blick på kvinnan i rosa bredvid mig, hon som sov, hon som fick tolv stora gåvor av tolv mäktiga kvinnor, och ändå fanns det ingen som kunde hjälpa henne när hon födde sin våldtäktsmans barn.

”Tvinga mig inte till det här,” säger jag, för jag tänker inte be. ”Jag har redan dött en gång för hennes lycka.”

”För hans också,” säger Gammelmor nytert. ”Ditt offer var inte för hans skull.”

”Jag ser ingen skillnad. Varför måste det vara jag?”

”För att du vet var hennes älskade är. Eller hur?”

Vi tystnar. Mitt hjärta värker på ett sätt jag trodde var glömt.

”Ja,” säger jag efter en kort sekund.

”Då vet du vad du ska göra.”

Och jag vet. Men det är inte rättvist. Inte igen.

”Bippity-boppity-boo, för helvete,” säger Lise med smalnande ögon.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s