Novell: Bomull

Jag vaknade utan att hosta. Det borde i sig ha varit tillräckligt för att säga att det var en dröm. Jag var… lätt. En doft i luften. Jag andades in av gammal vana, och drog in djupt av mig själv. Jag var lukten av ren bomull och liljekonvaljparfymen som jag älskade men mamma tyckte luktade för mycket som om jag försökte dölja atmosfären av sjukhus.

Så fort jag tänkte på mamma såg jag henne. Hon satt i köket och tittade rakt på mig, med handen mot bröstet. Hennes kropp skakade. Hennes blick var fäst rakt på mig, utan att se mig. Jag ville säga att jag mådde bra. Jag kanske inte fanns på riktigt längre, men jag var frisk.

Jag hostar inte mera, mamma!

Hon slöt sakta ögonen och tvingade sig själv till långsamma, lugna andetag. Det hjälpte inte. Hon darrade fortfarande.

I köket glänste allt. Mamma putsade varenda liten pryl, eftersom världen bara ville bestå av läkare som skakade på huvudet. Det fanns tusen spegelbilder i varje kastrull och varje silvrig yta, men jag var inte en av dem. Jag var ett moln av bomull och små klockblommor. Jag var ånga.

Jag flöt igenom huset och tittade på varenda liten sak. Bilder på mig och pappa. Jag var fem år och inte sjuk än, och satt på hans axlar när vi promenerade runt på Skansen. Mitt hår var vilt och okammat. Mamma hade tagit bilden. Det fanns en från den dagen på mig och henne tillsammans också, och ett tredje fotografi på dem båda tillsammans när jag hade insisterat på att hålla kameran. Det var för lite rum över deras huvuden innan bilden hade klippt av. Fotot såg instängt ut.

Jag försökte röra vid deras ansikten men hade ingen hand att göra det med. Mitt medvetande nuddade vid fotografiet. Accepterade dess närvaro.

Det hördes ett ljud bakom mig. Något hade fallit omkull. Jag höll fortfarande på att vänja mig vid denna nya existens, så jag både såg och inte såg vad som orsakat det. Ett moln hängde där, svagt blåfärgat, med ett opalliknande skimmer. Som en påfågelsstjärt utan fjädrarna.

Jag försökte tala men det fanns inga ord att forma den här gången. Ingenting jag kunde fråga. Istället skickade det töcken som var jag över ett tvivel till molnet. En mild förfrågan. Det var allt jag kunde göra.

Molnet dansade och snurrade i ett kalejdoskop av färg och ljus. Små fyrverkerier exploderade i dess mitt, sträckte ut sig och råkade slå ner en vas med en torkad ros i.

Ljudet fick mamma att skynda in i vardagsrummet. Det var inte förrän nu jag märkte hur trött hon verkade. Som om något hade lämnat henne. Hon var en ballong fylld med luft som flyttades fram av vinden, utan att märka ifall hon slog i väggar. Ingenting höll henne upprätt förutom det vilda, hopplösa hoppet i hennes ögon. Hon såg sig omkring, märkte den omkullfallna vasen och böjde sig försiktigt nr för att plocka upp den.

”Är du här?” viskade hon. Hennes hand slöts runt rosen. Smulade sönder den.

Jag kunde se hur molnet svängde runt, skimra i soluppgångsrött i ren förtjusning. Jag flyttade mig närmare det, kände hur doften av sandelträ och handrullade cigaretter blandades med mig själv. Mamma kände det också. Hon skakade, slängde armarna om sig själv, råkade slunga vasen ifrån sig.

”Är ni här… båda två?” frågade hon, rädd för svaret.

Vi var här båda två. Var skulle vi annars vara? Jag var född i det här huset. Och det här molnet, den här energin… Det hade varit här i flera år. Aldrig försvunnit. I hörnet vid hans älsklingsstol kunde man fortfarande känna lukten av sandelträ när det var varmt i luften.

Jag tittade på molnet. Han frågade mig något utan att stolpa in det i ord. Jag gav mitt samtycke. Vi hade ingen annanstans att ta vägen. Vi kanske inte var en familj, men vi var åtminstone tillsammans.

Jag älskar dig mamma, sa jag och försökte röra vid henne.

Hennes ansikte föll ihop av smärta. Hon höll en mask på plats för att dölja lidandet, men jag såg. Avgrunden hade öppnats och hon såg ner i bestarnas ögon. Hon var inte rädd. Avgrunden överskuggade rädsla. Skräcken låg bakom henne; det hon hade fruktat var sanning nu. Hon var på andra sidan.

Hennes fingertoppar var blåa av köld.

Vi hade ingen värme att ge, men vi trängdes omkring henne ändå. Hennes andetag blev hackiga och hårda. Hennes tänder skallrade. Hon slöt ögonen. Små glitter av frost började forma sig i hennes ögonfransar. Frysta tårar. Luften var tjock av minnen, för tung att andas.

När hon föll till golvet kom vi ännu närmare. Jag kunde känna hur hon andades in mig och ut mig, tills jag var en del av henne. Hennes tankar var långsamma nu. Men jag var överallt. Jag dansade igenom hennes huvud och svängdes runt av pappa. Jag kunde se hur vi log.

Jag kunde se hur vi höll ut våra händer för mamma.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s