Ofelia skriver om

Det tar lång tid att lära känna någon ordentligt. Detta gäller även när personen i fråga är någon man har hittat på.

Ofelia sitter med Boken. Romanen. Den stora. Den som hon arbetat på i sex år (typ) och som faktiskt är klar, i den mån barn någonsin kan klassas ”klara”. Såna saker blir inte klara förrän de slits ur kalla, stela fingrar och tvingas ut. Så Ofelia sitter med den och undrar hur hon kunde få saker så in i norden fel på första försöket.

Första utkastet av Boken hade en utseendebeskrivning av en person som gick ut på att hon såg sig själv i en spegel och berättade vad hon såg. Den hade scen efter scen där en person som upprepande gånger benämns som ”väldigt gammal” beter sig som en tonåring runt någon han tycker om. Men det främsta problemet med texten kan vara att karaktärerna då och då får känslan av gimmick. Som om vad de är styr hela deras personlighet, när det bara är en liten del.

Sjöjungfruns favoritfärg är aquamarin. Det är ett exempel. Ofelia har inga sjöjungfrur i Boken, men hon skulle kunna ha det. Och hon skulle tyckt att hon var lite fyndig där för sex år sen (typ) när hon kom på detaljen.

”GET IT?!” skulle hon säga ifall någon påpekade det, vilket ingen gör eftersom ingen läser Boken.

”Aaa,” skulle personen ifråga ljuga och le välvilligt eftersom de älskar Ofelia. ”Smart.”

Inte smart. Väldigt klumpigt, faktiskt. Karaktärsskapande måste börja i en annan ända. Det finns listor i cirkulation som härstammar ur diverse skrivböcker, där knoppande författare kan fylla i sina karaktärers älsklingsrätter, favoritmusik och innersta hemligheter. För det mesta är det ofarligt och ett sätt för författaren att lära känna sina karaktärer och ha alla såna smådetaljer samlade på ett ställe, men för Ofelia är det en fälla. Hon fastnar så lätt i småsaker. I att vara lite fyndig hela tiden. “Älsklingsrätten är sushi! HA HA!”

Tänk bort sjöjungfrun. Tänk… en person. En person som i och för sig kan andas under vatten och har en skimrande fiskstjärt, men ändå en person. Hur gammal är hon? Vad har hon upplevt? Vi är alla lapptäcken av vårt förflutna. Hon kan tycka om rött för att hon hörde att hennes älsklingssångare gillade rött, och nu har hon glömt bort att det var skälet från början. Hon kan tycka om ägg för att det var det enda hennes mamma visste hur man lagade, och när det fanns löskokt ägg med rostat bröd till frukost betydde det att mamma kanske kunde lämna huset idag. Varje detalj betyder någonting som inte alls har med fiskstjärten att göra.

Monet målade med mycket färg på penseln, stora färgkluttar som torkade in i tavlan. Ta ett steg tillbaka från kladdet och förvånas när du ser näckrosorna tydligt. Ofelia målar sina karaktärer med exakta penseldrag, varenda linje är millimetertunn. Ta ett steg tillbaka och kisa, för du ser inga detaljer alls.

Hon använder för många kommatecken också.

Advertisements

2 thoughts on “Ofelia skriver om

  1. Sara says:

    Sommarlov och självrannsakan? I’m impressed! Gillade Monet-liknelsen skarpt. Och det där med kommatecken. Hälsningar från en missbrukare till en annan – min last heter ju tankstreck. 🙂

    • Hur nöjd är Ofelia med Monet-liknelsen? Svaret är väldigt, väldigt nöjd. Tack för det. =) Missbruk av skiljetecken är ett stort problem. Första steget är att prata om det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s