Ofelia och det gemensamma mörkret

Det kan, mitt i vintern, komma en häftig längtan efter sommaren.

Då man slipper tjocka jackor och istället söker sig till skugga och isglass. Då dag efter dag breder ut sig framför en i smörgult solsken och ljumma vatten. Det är en längtan som Ofelia gärna får, särskilt där någon gång i januari när den kalla torra luften ger henne näsblod fem gånger i veckan för att hon aldrig kommer ihåg att spreja näsan med sesamolja. Och det är väl en längtan som många egentligen får, hon är inte särskilt unik där.

Men däremot kan Ofelia, mitt i strålande vårväder, få en lika häftig längtan efter julafton och det är rätt bisarrt. Hon får en julsång fast i huvudet och går runt bland påskliljor och scilla och känner sig högtidlig. Det blir en längtan efter det insvepande mörkret och vår gemensamma motattack, med ljus i alla fönster. Som om vi förbereder oss för krig varenda höst, med raka motsatsen till mörkläggningsgardiner. Vi bekämpar den rående natten. När alla hus har satt upp glittrande stjärnor och ljusstakar i fönstren virar vi girlanger runt portar, lyktstolpar, träd. Mer ljus! Himlen har ramlat ner över våra huvuden och klätt allting svart, men se hur vi klarar det.

Vi lär våra barn. Se så vackert mörker vi har. Se hur vi drar ner stjärnorna till oss. Vi håller varandra i handen och pyntar natten, så ska du se att solen snart kommer tillbaka.

Det är märkligt att något som är så naturligt i slutet av november kan kännas så främmande i maj. Som om lussebullar aldrig någonsin existerat förut i mänsklighetens historia, som om vi aldrig tänt en elektrisk ljusstake eller slagit in ett paket i papper med snögubbar på. Det kunde lika gärna ha hänt någon annan, i ett annat liv. Nu är det ju sommar! Mörkret ska vi inte ens prata om. I en framtid kan det komma tillbaka, men bara för att det har hänt alla år tidigare så behöver det ju inte hända den här gången. Det kanske blir sommar för alltid i år?

Winter is coming. Winter is always coming. Men vi väntar ut den, oförtröttligt, och vi firar ljuset som om ingen tid har passerat sen vi jagade och samlade. Åh, vårvärme, åh vår värme! Ofelia njuter i lika fulla drag som någon annan.

Men ibland kommer den där längtan efter att kura ihop sig med alla andra och hantera mörkret tillsammans. Vi har alla kommit överens om att det är så vi gör. Det var inga möten, ingen hätsk debatt. Vi bestämde oss för att mörkret inte skulle tillåtas vinna, och det var det. Tänk om vi kunde hålla sams om mer än så.

Tänk om vi bara kunde bestämma oss för att pryda vårt gemensamma mörker och göra det till en del av oss.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s