Novell: Sönder och samman

När han föll tänkte jag två saker.

Den första tanken var: Förlåt.

Jag var inte i närheten. Jag rättade till mattan efter jag dammsög i morse. Det är bara det att när någon gör sig illa i det här huset är det alltid mitt fel.

Den andra tanken var: Jag önskar att trappan var av marmor.

Den tanken ångrade jag snart. Marmor är svårare att städa och han hade väl spräckt skallen och blodat ner hela hallen.

Jag skojar, jag skojar. Jag älskar honom. Sönder och samman älskar jag honom. När han har fallit sönder och samman älskar jag honom än mer.

Han kan aldrig röra sig igen, säger läkarna.

Jag nickar och tänker att det är bra.

Han kan aldrig smeka min kind, aldrig kyssa mig igen. Kan aldrig visa att han älskar mig.

Det är faktiskt inte så illa. När han visar hur han älskar mig måste jag täcka för och gömma, tänk så mycket pengar jag kommer spara på smink och solglasögon. Jag kan ta fram mina gamla sommarklänningar med korta ärmar igen också, där kommer de till nytta igen. Men annars behöver jag inte oroa mig så mycket för pengar. Sjukförsäkringen täcker en del, sen behöver min man ständig tillsyn och jag är ju den som hamnar i åtanke då. Jag tar alla nattpass, går upp och byter på honom, rullar honom på sidan så att han inte ska få liggsår, ser till att han kan andas. Jag är heltidsanställd för att ta hand om honom.

Han försvann nästan mellan mina fingrar en gång. Jag kände hur han kämpade sig mot ljuset, kippade efter andan i en döende kropp, men jag kallade på hjälp och höll honom vid liv tills räddningspersonalen kom. Mina axlar värkte, jag svettades och grät av frustration, en av dem fick sitta med mig. Tala lugnande och vänligt, stryka mig över ryggen medan de andra räddade min mans liv.

Allt kommer bli bra, sa hon och log. Han lever. Du räddade honom. Är du här helt själv?

Jag är här helt själv. Men jag funderar på att skaffa katt. Det var ju helt otänkbart förut, han hade säkert sparkat ihjäl den om han blev arg på mig någon gång, men jag ville alltid ha en. En liten spinnande sak som kan ligga i mitt knä och gosa. Jag kan rädda en.

Det här är mitt hus. Jag har öppnat alla fönster, vädrat ut och släppt in solen. Det hänger lätta gardiner i fönstren nu. Jag målade om skåpluckorna i köket. Det var svårt att bestämma mig för bara en färg, så en är babyblå, en är solgul, en är blekrosa. Det här är mitt hus. Jag köpte ett nytt duntäcke till sängen, och nya lakan. Jag tittar på vad jag vill på TV, det är mycket matlagningsprogram och deckare. Jag tittar varenda gång det kommer en ny Beck-film.

Nu ska vi ha det mysigt, säger jag åt min man.

Jag bakar kladdkaka, poppar popcorn, gör te. Ser till att han har det bekvämt i sin säng. Han har en alldeles egen säng.

Så att han ska få vara i fred, brukar jag säga till andra. Jag brukar röra på mig så mycket i sömnen, jag vill inte störa honom.

Det är väl kanske egentligen inte sant, men det spelar ingen roll alls. Jag vill inte bli sårbar bredvid honom. Och jag älskar mitt egna lilla sovrum så mycket, det är så fint inrett och jag har alltid friska blommor där.

Så jag är heltidssköterska åt min man. Jag tog alla kurser jag kunde komma på. Jag var alltid en duktig elev, och jag hör dessutom hur det mumlas bakom mig att jag offrar allt för att kunna ta hand om honom på bästa sätt. Så tragisk min historia är. Jag ler med äkta värme.

Det är ingen uppoffring. Jag lovade att älska honom i nöd och lust. Han skulle ha gjort samma sak för mig.

Säger jag, och ger min man en öm blick. Känner hatet i hans ögon som en behaglig rysning efter ryggraden. Jag behöver varken äta eller dricka, den blicken är tillräckligt. Om han kunde skulle han strypa mig. Han försökte en gång förut, tryckte över min strupe tills han samlade sig, blev rädd, bönade och bad att jag skulle återfå medvetandet. Vi hade det så fint i en hel vecka efteråt. För att jag inte kunde prata så bra, skojade han. Det var väldigt roligt sagt. Han har alltid varit så väldigt rolig, min man.

Jag drar mina fingrar så lätt och kärleksfullt genom hans hår, stajlar det lite precis som han brukade ha det när vi var 22 och nykära och han fortfarande brydde sig om vad jag tyckte. Eller åtminstone sa att han gjorde det.

Jag pussar honom i pannan. Åh min älskling.

Dig ska jag hålla vid liv, länge, länge.

Advertisements

One thought on “Novell: Sönder och samman

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s