Ofelia har karaktär(er)

Det finns karaktärer som liksom får egna liv. Det är ett faktum som författare gärna slänger ur sig. Att de tappar kontrollen över sina karaktärers handlingar och hjälplöst får se på när de… gör saker. Liksom, saker bara. Agerar på sätt som författaren inte kunde förutse, fast de fortfarande följer de regler som författaren satt upp i förhållande till karaktärisering.

”Det låter väl möjligt,” säger Brice och lutar sig nonchalant mot kontorsväggen. Han är bra på det där, att luta sig mot saker. ”Fuck vad tråkigt det är här. Kan du inte sitta och göra något annat? Typ maila med Petrova eller nåt?”

”Nej,” svarar Ofelia strängt. ”Jag jobbar faktiskt. Jag tar mitt jobb på allvar. Du kan gå och lägga dig till ikväll.”

”Jag går och tar en cigg.”

”Det gör du inte. Du har slutat röka, har jag ju sagt. Varför i helvete röker du ens?”

”Du är inte min riktiga mamma.” Han flinar.

”Nej, det vet jag. Ungjävel. Jag har snott dig från någon annan och har skrivit fanfiction om dig i flera år, men du räknas inte som min. Du rökte absolut inte från början heller.”

Brice rycker på axlarna. Det är han också bra på. ”Du vet väl inte vad min författare tänkte.”

”Jag vet att hon skriver för nio till tolvåringar, gubbe lilla. Klart du inte röker. Gå och ta en kopp te så ska jag fundera på ett mail till Petrova om du är snäll.”

Han slinker undan, men han sitter i ett hörn och tjurar. Tonåringar. Uppmärksamhet vill han ha, tydligen, men sen när Ofelia har en stund över att tänka på en födelsedagspresent till Petrova, då är han plötsligt jävligt tyst.

”Hej!”

Tara sticker in huvudet på kontoret. Hennes mörka hår hänger som en gardin nerför kinderna, när det inte står som en smålockig sky runt hennes huvud. Ofelia har fortfarande inte bestämt sig riktigt. Smålockar kanske känns mer riktigt nu när hon har en tydligare bild av Tara; hon hade inte alltid det.

”Du, har du tid en stund? Jag skulle gärna vilja att du typ gör en outline för hela min story. Jag vet att du inte blivit publicerad och det finns ingen som frågar efter det, men det känns ändå som om en sequel är helt rätt. Du vet att den måste handla om mig.”

”Du håller tyst,” säger Ofelia strängt. ”Jag är på jobbet. Jag är jätteupptagen. Det är illa nog att du och dina kompisar höll mig uppe till sent inatt eftersom ni aldrig ville sluta tjattra, men jag måste faktiskt bli färdig med den här artikeln.”

Tara sticker ut tungan åt henne. ”Du har ett ansvar för mig.”

”Jag vet. Och jag kommer till dig. Men är det ens rätt att sätta igång med ett till så pass stort projekt innan jag ens vet om det finns en marknad för den första boken?”

”Det vet väl inte jag. Jag är någon du har hittat på.”

Ofelia tar en paus och gnuggar tinningarna. Det måste vara dags för kaffe snart.

” Vi kan diskutera det,” säger hon efter en liten stund. ”Men efter artikeln. Okej?”

”Okej!”

Tara sätter sig ner i den lilla svarta fåtöljen på kontoret. Där sitter hon stilla och tyst och tittar upp i taket. Helt lugn och fin. Hon gör inte så mycket väsen av sig. Hon är liksom bara där.

De är alla bara där. Hela tiden. Det kan hända att någon försvinner ett tag och inte vill prata, men de brukar komma till rätta. Karaktärer som har funnits i nästan ett decennium och karaktärer Ofelia inte har blivit presenterad för ordentligt än. De sitter alla i fåtöljen på kontoret och väntar på sin tur. Några är lite mer högljudda än andra. De kräver en skarp tillsägelse innan de håller truten.

Men de vet att Ofelia älskar dem. Ofelia var alltid bra på att hitta på kompisar.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s