Ofelia och första meningar

Det är en allmänt vedertagen sanning att en Ofelia som besitter ett visst uns av fritid kommer slösa bort den med att googla för inspiration. Det kan vara i många olika projekt samtidigt. En dag undersöker hon vilka bussar som passerar Gustav Adolfs torg i Malmö, en annan dag lägger hon fokus på vilka profetior ur Gamla Testamentet förutspådde Jesus som Messias. Det finns stora variationer där. Men en dag googlar hon första meningar, som är det ständiga problemet när man försöker skapa något. (Vi diskuterar första meningar i böcker här. Generellt är det människors sista meningar som kan ha något av intresse att erbjuda medan deras första i mångt och mycket liknar varandra.)

Första meningar är viktiga, det har hon fått lära sig. Det är den första chansen man har till att locka folk att läsa vidare, och i vissa fall kan det bli den sista. Det finns säkert de som läser den första meningen i en bok, och om de inte fastnar så slänger de äcklade boken ifrån sig. Ofelia har väl inte mött några sådana människor i verkligheten, men hon är säker på att de existerar.

Med en suck knyter hon ett höganäskrus fullt med Cola Light i en svångrem runt halsen, och har sålunda förfriskning till långt in på natten medan hon söker sig vidare. Första meningar. Enkla och komplicerade. Kalla, ljusa vårdagar i april när klockan slår tretton. Dagar då en farmor exploderar, dagar då någon vaknar upp och finner sig förvandlad till en kackerlacka, dagar då någon utan förvarning blir arresterad. Det finns en skönhet i en perfekt konstruerad första mening.

Ofelia tittar på sina egna personliga favoriter. Undrar om den första meningen där verkar spela någon roll eller om en läsare förväntas ta in något mer än bara några enstaka ord. Hon läser om Mr och Mrs. Dursley i nummer 4, Privet Drive, som med rätta är stolta över att kunna säga att de var helt normala. Hon läser om en fin dag som inte står ut bland mängden då alla dagar har varit fina än så länge, trots att fler än sju har passerat och regn inte har blivit uppfunnet än. Hon läser… sida efter sida gällande hobbitar och undrar hur i hela friden någon orkade ta sig igenom den informationen innan det ens börjas berätta om spänningen som spreds i Hobsala när Bilbo Baggins förkunnade att han skulle ha fest för att fira sin elftiförsta födelsedag.

Hon tar ett par djupa andetag och går tillbaka till sina egna texter. Det första utkastet till romanen hon skrev, den som börjar med att beskriva huvudpersonens utseende sett speglat i ett mörklagt tunnelbanefönster, bryr hon sig inte ens om att öppna. Respektabla läsare skulle ha lagt boken ifrån sig redan där. Ofelia skrev det, och inte ens hon är intresserad av att läsa det igen. Andra utkastet är bättre. Det fjärde är kanske värt en publicering.

Hur har hon gjort? Har hon någonsin tänkt i första meningar? Är det något författare gör, planerar de så pass mycket? Kanske bäst att inte överanalysera. Hon gör bara sig själv så trött. Det är alltid en svår balansgång mellan inspiration och utmattning, eftersom folk som börjar prata om hur viktiga första meningar är gärna går tillbaka och säger att det inte spelar någon roll, för alla gör på sina egna sätt. Ofelia kan bara hoppas att det finns tålmodiga läsar som orkar stanna hos henne i mer än en mening.

Om inte annat kan hon ju bara låna skamlöst från andra, som hon gjorde nu.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s