Ofelias brister: Planering

Ofelia tillbringade större delen av sin barndom hopplöst förvirrad över praktiskt taget allt. Hur saker fungerade, var platser låg, vad hennes plats i samhället var, hur hon skulle hitta, hur hon skulle hinna. Allt var ett stort, liksom suddigt mörker och det fanns ingen att fråga riktigt. Hon tyckte inte om överraskningar och var dålig på att hantera spontana ändringar av planen. (Nej, hon kan inte ta sig till dig nu, kära kamrat. Vad sa du? ”Jag var precis på väg att gå, sen kom jag på att du inte har träffat min katt!” Skojar du eller? Ofelia är redan på plats där ni ska träffas, tre minuter för tidigt, och du har inte ens lämnat huset än? Och nu ska du ändra planen? Vad är detta för galenskaper? Voffo gör du på detta viset?)

Nu har hon GPS på telefonen, vilket ändå bara hjälper till en viss del. Hon kan inte riktigt ta ut riktmärken på den lilla kartan och nio gånger av tio slutar det med att hon går åt fel håll och blir löjligt, rasande stressad. Det inre gyroskopet pekar alltid 180 grader fel.

Så Ofelia löser det här problemet genom att planera. Börja planera alldeles löjligt för tidigt och stressa andra till att engagera sig i det. (Ska vi ta en gemensam semester nästa sommar? Det skulle vara riktigt schysst ifall vi kunde börja planera i det i november, vilka datum skulle passa?) Sedan planera in absurdum. (Ja, det kanske är fyra månader kvar till vi ska åka någonstans, och klockan kanske är tre på natten, men det känns ändå väldigt viktigt att vi kollar upp exakt när Madam Tussauds öppnar på en onsdag och att vi gör det nu med en gång.) Sedan komma på vitsiga namn för sig själv och skriva en theme song att nynna på när galenskapen börjar sätta in. (“Captain Plan-it, she’s our hero, gonna take confusion down to zero!”)

Så då är det extra roligt när hon är ute och reser med Fitzwilliam, som är lugnet själv och gärna tar en vända för att utforska. Bara välja en riktning och sedan börja gå! Problemet är att han också blir cirka lika vilse som Ofelia, och båda tar för givet att den andra hittar, och detta upptäcks inte förrän det är för sent. (Det är dock mycket lättare att vända tvärt och gå åt andra hållet är man är två som gör det tillsammans.)

Så Ofelia planerar tills det ger henne ont i magen, och hon skriver lista på lista. När hon är värdinna planerar hon vad som ska serveras (Fitzwilliam får då och då påminna henne om att ha lite mat också, inte bara kakor) och oroar sig för att det inte ska räcka. Borde hon ha en sorts kaka till? En tårta kanske? Det finns ju ingen tårta…

Detta är en brist som är svår att göra sig av med. Definitivt något hon borde arbeta bort, men planerandet hjälper henne att få reda på världen runt sig och förutsäga vad som ska hända. Hon tillbringade så mycket tid osäker på allt, och nu har hon en möjlighet att verkligen hålla koll. Hon kan bli experten om hon förbereder sig tillräckligt. Det är utmattande, men hon måste göra det.

Ofelia hatar att inte veta.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s