Ofelia uppe bland molnen

Det finns vissa dagar då saker inte riktigt fastnar i Ofelias huvud. Då hon känner sig väldigt lätt och som om hon inte riktigt är där. Hon tittar ut genom fönstret och tänker på just ingenting. Det är svårt att fokusera på jobb. Eller något annat hon borde göra.

När alla sånger om frihet och att flyga iväg handlar om henne, och hon vill sjunga dem mitt i en rasande färd över himlen och upp för att se hur litet allt ser ut när hon kommer tillräckligt långt ifrån. När hon vill ta sats mot hustak och trycka upp sig själv mitt ibland stjärnor. När hon vill skrika i triumf som en fågel, när hon är en svart siluett mot solen.

Ofelia rycks tillbaka, som ett gummiband, om någon knackar på på kontoret. Hon svarar på frågan de ställer, hon drar fram informationen någonstans ifrån, och sen när konversationen är slut vänder hon tillbaka blicken mot himlen.

Man kan pressa sig uppåt i drömmar. Man kan snurra och volta, och skrika sig hes utan att vara i vägen. Hela evigheten sväljer skriket. Det finns dagar då Ofelia måste spänna nät runt sig för att inte flyga iväg.

Det är bara vissa dagar. Det finns helt andra dagar när hon kan fokusera och hantera alla problem som kommer i hennes väg. Hon får saker färdiga. Hon lämnar jobbet med en känsla av tillfredsställelse. Men det är helt andra dagar, och den här dagen är himlen så lockande, och den är allt Ofelia kan se.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s