Ofelia i Köpenhamn

Ofelia är på semester med sin familj. Det är lite annorlunda mot att vara på semester med dem när hon var barn. Hon går visserligen fortfarande runt och är vilse mest hela tiden, men hon lever efter devisen “ju fler kockar desto sämre soppa” och tycker det är bäst att inte lägga sig i det andra bestämmer. Hon är vilse av ohejdad vana och ivrig självuppmuntran. Istället följer hon efter sin syster Alice, som stod först i kön när det delades ut orienteringsförmåga. (Ofelia visste inte vad som var bak och fram på kön och fick förmodligen en gråtattack som hon var tvungen att dölja för att undvika dålig stämning.)

Alice kartlägger hela världen ett land i taget. Ofelia märker ut några få fasta punkter och drar raka streck mellan dem. Alice kan virvla iväg som ett löv i vinden och räta upp sig som ett gyroskop när hon vill.

Så det är definitivt logiskt att ta rygg på Alice. Ofelia traskar på, ganska belåten med att vara i Köpenhamn under några dagar vid jul, där det vanskligt fula blandas med osedvanlig skönhet helt utan förvarning. Det är väldigt kall i Airbnb-lägenheten där de bor, men det vägs upp av att de bara har två minuter till Ströget. Fläsksvål är nästan oätbart men Risalamande är så gott att Ofelia är tacksam för att det inte smakar lika bra i Sverige.

Familjen spelar kort och ibland går det bra för Ofelia och ibland inte. Hon har samma ansiktsuttryck oavsett. Alice låtsas som att hon egentligen har lagt tävlingsinstinkten på hyllan, såvida det inte råkar gå dåligt, för då fräser hon om orättvisa och ber alla att komma ihåg vem fienden är. (Fienden är alltid den som leder.)

Pappa blir lite full första dagen i Köpenhamn och går runt med stigande förtjusning, kommenterar att allt och alla är fantastiska här.

“Jag tittar folk i ögonen hela tiden!” utbrister han. “Det gör jag aldrig hemma! Och de ler alltid tillbaka här! Gud vad det är vackert!”

Dagen efter mår han lite sådär. När de går runt i bland alla jullampor på Tivoli har han en rynka mellan ögonbrynen, och när de går med varsin kycklingkebab i handen mumlar han:

“Alltså varenda gång jag tittar upp råkar jag möta någons blick. Det känns som att alla tittar på mig här. Det är lite konstigt.”

Alice och Ofelia skrattar i nästan ett helt kvarter.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s