Ofelia är lite tjock

När Ofelia är tolv har familjen en stor studsmatta ute på tomten. (Hon kan så hipsterligt i efterhand nu påpeka att det var innan alla hade det. Och dessutom påpeka hur otroligt försiktiga de var med denna studsmatta, att den plockades ner varje höst och förutom det täcktes med en presenning så fort den inte användes och noga fick vartenda löv bortsopat för att inte nöta på mattan. Så fort hon ser en sådan studsmatta på någon annans tomt nu blir hon lite nervös för att det är november och den fortfarande står ute.) Följden av detta studsande storverk blir att sommaren är full av hopp och massor med stirrande upp i himlen liggande på rygg på vad som egentligen är en jättestor utomhussäng.

Hon minns inte vilka kompisar som är där just den dagen. Det spelar egentligen ingen roll. En av dem nämner något att hon är orolig för sin vikt just nu. Hon väger 55 kilo. Det är för mycket.

Ofelia funderar över det. Hon vägde sig häromdagen, bara av ren nyfikenhet. Barn vill gärna veta hur stor plats de tar upp i världen. Och hon vägde över 60 kilo. Är det för mycket? Hon har aldrig reflekterat över det konceptet. Men hennes kompis verkar orolig över sig själv, så borde Ofelia vara orolig hon också?

Det finns ingen som kallar Ofelia tjock, inte vad hon vet i alla fall. Men Ofelia märker så sällan vad folk säger om henne. Hon är ganska klumpig och otränad, ja. Hon är inte så bra på gympa. Men tjock vet hon inte. Hon har alltid sett sig själv som näpen på något sätt, eterisk och skör, men det verkar inte stämma med verkligheten riktigt. Hon tror hon tar upp mindre plats än hon gör, kanske för att hon så sällan verkar befinna sig i sitt eget huvud.

Det går i vågor, orken att göra något åt det. Ibland blir hon taggad som bara den, bestämmer sig för att nu ska hon köra på, komma i form lite, och så sockerlöfte resten av månaden som hon håller sig till med benhård disciplin. När de skaffar Wii Fit är det hon som gör det, en timme varje dag i flera månaders tid, tills hon en dag måste missa det och då tappar motiveringen att fortsätta. Det trappas ut. Det försvinner. I gymnasiet ersätter hon en måltid med en proteindrink vars lukt gör henne illamående, och hon håller för näsan och får ner den ändå. Det mönstret håller inte heller särskilt länge. Det är för vidrigt.

Ofelia har aldrig en ätstörning. Men det finns små, små tidpunkter som hon nästan önskar sig en. Så att hon inte ska äta så mycket godis, bara. Tänk att tycka att frukt var godare än godis. Så en liten, kontrollerbar ätstörning som kan motivera henne, det vore liksom  perfekt. (Herregud så dumt. Herregud så ofantligt korkat resonerat.)

Det finns saker som är svåra att slänga av sig. Som att inte bli lite, lite ledsen när Fitzwilliam tycker att hennes putande mage är söt. För att han ska liksom inte låtsas som om att den finns, då? De ska båda låtsas att Ofelia ser ut som Scarlett Johanson, eller hur hade hon tänkt där? Hennes mage finns ju, och det är faktiskt en riktigt söt mage. Ofelia är mjuk och kramgo precis överallt. Visst är det bra? Så länge hennes kropp kan röra sig själv, så länge hon kan dansa Zumba tills hon blir svettig eller springa till tunnelbanan utan att andas som en blåsbälg i en kvart efteråt så får magen och låren och rumpan se ut lite som de vill.

Att träna för en siffra på vågen får det verkligen vara slut med.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s