Ofelia och 1998

Ofelia känner liksom helt spontant att det mesta som är värt att minnas hände typ 1998. Det är det året som har fastnat mest i hennes minne. När det är ’Gissa årtalet’ i På spåret och Ofelia känner igen något lite vagt, då gissar hon på 1998. Hon är inte korkad, så hon gissar på det när det är rimligt, men ändå är världshistorien uppdelad i två tider. Kan-Mycket-Väl-Vara-1998, och Förmodligen-Inte-1998. Hitler invaderar Polen? Förmodligen-Inte-1998. 9/11? Förmodligen-Inte-1998. Titanic går på bio? Kan-Mycket-Väl-Vara-1998!

Så vad mer hände 1998? Spice Girls var i Sverige, vilket var en konsert som Ofelias syster Alice gick på, men inte Ofelia. Många människor som Ofelia inte kände till dog, vissa av dem kända. Bill Clinton ”did not have sexual relations with that woman.” Emilia sjunger Big Big World. Fucking Åmål har premiär.

Ofelia var elva år. Hade fortfarande mest barn i sig, men började så sakteliga inse att det började bli dags att lämna sådant bakom sig. Ett tag till kunde hon leka med Barbie med sina vänner, innan de slutade med det och ville intressera sig för andra saker. Ett tag till kunde hon förälska sig i tecknade figurer, innan helvetet på jorden som är obesvarad kärlek satte igång. Ett tag till kunde hon vimsa runt utan att veta var hon var på väg innan andra skulle begära att hon tog itu med saker mer.

Det fina med nostalgi är att det varar för evigt. Klyschan är det enda som perfekt formar våra känslor om det. Det är därför vi ber om ursäkt innan vi säger det. Vi är uppriktigt ledsna över att vi inte insett detta förut, men det fanns inget annat sätt för oss att göra det än att uppnå ett visst antal snurr runt solen, och om någon försökte berätta det för oss innan vi var redo fnös vi bara.

” Det var bättre förr. Tiden går så snabbt nu, inte alls som när man var barn.”

Vi skäms eftersom det tog så lång tid innan vi fattade. Vi förstod inte att vuxna har koll på dagarna på ett sätt som barn saknar. Att ett sommarlov som varar tio veckor, inte ett smul mer, kan verka vara oändligt när man inte ser datum, när man verkligen inte vet. Att dagarna fram till den 24:e december eller till ens egen födelsedag kan dras ut i evighet när man inte har något själv att förbereda. När det bara handlar om att vänta.

1998 var inte längre än något annat år, men för Ofelia var det det klarast lysande året. Ett av de sista som kunde räknas som hennes barndom i ett plastigt, färgglatt decennium, med pojkband och Tamagochis och Lunarstorm. 1998 var bäst.

Ofelia will never let go, Jack. She’ll never let go.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s