Ofelia är galen

När Ofelia går i åttan blir hon plötsligt galen. Hon vet inte varför, men hon vet exakt när det hände.

På Ofelias skola läser man NO-ämnena i perioder: Biologi först, sedan kemi, sedan fysik. Så började man om sedan med nästa etapp. Dagen Ofelia blev galen hade hon tänkt lite på det där. Som hastigast bara. På hur lång tid det var kvar till sommarlovet. Hur tråkigt hon tyckte det var med kemi. Och sen skulle det vara en lång, lång period kvar av fysik, som var allra tråkigast, och sen skulle det bara börja om igen. Vad var poängen med det? Och hon känner som en tung sten i magen vid blotta tanken på så lång tid som ligger framför henne utan hopp om solsken eller glädje.

På kvällen tänker hon på det igen. Då ligger hon på golvet framför TV:n, med huvudet i sin mammas knä, och hon känner sig helt avslappnad och trygg. Sedan kommer insikten om att hon sitter fast. Hon kommer inte loss. Skolan är så lång, så lång, hon kommer aldrig därifrån, och det är samma sak varje dag.

Biologi, kemi, fysik.

Biologi, kemi, fysik.

Det är för alltid. Hon kommer sitta fast för alltid. Ofelia börjar gråta. Hon vet inte ens hur hon ska hantera den nattsvarta förtvivlan. Men hon vet att hon inte kommer gå till skolan nästa dag. Det gör hon inte heller. Och inte nästa. Och inte nästa.

Ofelia går inte till skolan på flera månader. Någonstans släpper hon taget. På nätterna har hon panikattacker ibland och känner inte igen sitt eget ansikte, blekt som en dödskalle, i spegeln. Är det hon, den där varelsen som tittar tillbaka på henne? Är det så hon ser ut, livrädd och rödgråten?

Hennes föräldrar gör sitt allra, allra bästa. Kurator. BUP. Ofelia självmedicinerar genom att skriva färdigt en bok. Skriver kalligrafi. Läser massor. Skolan låter henne vara i fred för det mesta, står nervöst i ett hörn och mumlar om skolplikt, men den vet inte hur den ska hantera Ofelia. Hon som var duktig i skolan och inte gjorde något väsen av sig förrän hon blev galen.

Det blir bättre till slut, och Ofelia kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Börjar nian som alla andra. Och det är få människor som faktiskt frågar vad det var som hände. De som stod henne närmast fick veta, men hon berättade inte för många.

Efteråt vet Ofelia själv knappt vad som hände. Det blir som en blandning av en dröm och ett minne, den där gången hon var galen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s