Ofelia och lavan

Det är tidigt nittiotal, och Ofelia går på dagis. Hon tittar i böcker och tror hon vet på ett ungefär hur världen fungerar. Vuxenlivet till exempel, det går ut på att prata högt i telefon och dricka massor med kaffe. Det vet Ofelia. Och ibland tycker hon om att dela andra saker hon vet med sina medmänniskor, även om sånt kan leda till katastrof.

Ofelia är ute vid sandlådan. Det är en avslappnad plats på dagisgården, sandlådan. Man kan sitta och göra sandkakor. Men bredvid Ofelia sitter Jimmy. Som alltid är snorig. Som vill se världen brinna, för vissa huliganer börjar tidigt. Men Ofelia, som förutom att hon besitter intressanta kunskaper också fullständigt saknar omdöme, vill att fler ska veta att hon har läst en spännande sak.

”Det finns lava under marken,” säger Ofelia lite småviktigt. ”Och när det kommer ut blir det en vulkan.”

Det har hon läst i en bilderbok. Med en vulkan mycket pedagogiskt i genomskärning över ett helt mittuppslag, och en massa orange lava under berget.

Först tror inte Jimmy att hon talar sanning. Det är nästan en lättnad. För så fort hon har sagt det inser Ofelia vilket fruktansvärt misstag hon har begått. Hon har givit alldeles för mycket kunskap åt ett destruktivt dagisbarn som brukar torka av snor på andra människors kläder. Vem vet vad han kan göra med det? Så hon säger inget mer, rädd att gör situationen värre.

Det är redan för sent. Jimmy tar sin gula plastspade och förkunnar att han ska gräva ända ner till lavan.

Ofelia blir alldeles kall. Det är det värsta som kan hända. Jimmy kan inte greppa den här verkligheten. Det här kommer direkt orsaka någon form av supervulkan på dagis. Förmodligen kommer allt brinna jättemycket? Det är lite oklart. Men en massa lava överallt, det skulle definitivt förstöra rutchkanan och förrådet med alla hoppstyltor och rockringar. Och det skulle vara hennes fel.

Ofelia ser sig omkring. Hoppas att en fröken kan avbryta. Stoppa honom. Ta plastspaden ifrån honom. Hur många spadtag krävs det innan man ser glöden från smält sten alldeles under sandlådan? Tio? Tolv? Något högre än så?

Han gräver och gräver. Det blir ett jättestort hål. Det största Ofelia sett i sandlådan nånsin. Men ingen fröken stoppar Jimmy eller verkar ens inse faran. De kanske inte har läst i bilderboken att det är jättefarligt? Ofelia vill springa och gömma sig men stannar kvar för att överse situationen. Det är hennes fel, så det är hennes plikt.

Till slut når Jimmy botten på sandlådan. Där ligger en stenplatta, en helt vanlig en. Hon har sett precis likadana på trädgårdsgångar. Ofelia förstår att detta måste markera var lavan börjar, lite som en varning. Och hon ber Jimmy att sluta, men det gör han inte. Han försöker arbeta sig igenom stenen, komma in under, lyfta… Men det klarar han inte. Han kan inte bryta sig igenom! Han är inte tillräckligt stark att lyfta stenen!

Den tunga klumpen i Ofelias mage försvinner helt och hållet och hon slappnar av. Katastrofen är avvärjd.

Sen är det dags för mellis.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s